Att ha snygga, fräscha tänder kan vi väll alla vara överens om att det är viktigt? Jag har grymt bra tänder. Endast ett enda hål under hela mitt liv men så älskar jag också att gå till tandläkaren så jag går dit 2-3 gånger per år, jag vet det är knäppt att älska tandläkaren men det känns som en annan form av massage att gå dit och man går därifrån som en ny människa...

För nått år sen bestämde jag mig för att bleka mina tänder, inte för att det behövdes för dom var redan vita men jag ville ha det där "lilla extra" så jag gjorde en skena för både övre och nedre tandraden och med en blekningsgel så bleker man tänderna. När man ska bleka sina tänder så är detta det bästa sättet, att bleka sina tänder genom laser och andra diverse ljuskällor är ger inte samma permanenta blekning och dessutom är det inte lika skonsamt mot tänderna... och skippa alla lurendrejeriprodukter man kan köpa på nätet och i affär dom är bara skit!

Har funderat ett par dar på några saker som sas förra helgen... Jag brukar inte vara så personlig i min blogg men nu tänkte jag göra ett undantag... Jag fick bla höra att jag är kall, att jag har svårt att släppa någon nära och jag fick frågan om jag var rädd för att bli sårad. Först tänkte jag inte så mycket på dessa ord men dom fastnade i bakhuvudet och gjorde sig påminda och fick mig att fundera...

Ja, jag är rädd för att bli sårad, jag har blivit det flera gånger, en gång tog mig hårdare än dom andra (tänker inte berätta vad som hände för ni skulle inte tro mig, men kan säga såpass mycket att av alla vackra ord du sa till mig, så var det lögnerna som du slängde i mitt ansikte som fick mig att gå) men rädslan för att bli sårad har aldrig hindrat mig från att våga chansa. Däremot har jag blivit starkare för varje svek jag upplevt från vänner och den jag hållt kär. Tyvärr har det även gjort att det tar tid innan jag släpper någon nära och jag kan uppfattas som kall och distanserad...

Jag är en kämpe, det har jag alltid varit... Jag kämpar tills det inte finns något mer att kämpa för och när den punkten är nådd har jag inga problem med att bara "walk away". När saker inte fungerar, oavsett om det är vänskap eller i en kärleksrelation och man har gjort allt, men ändå är man fast i samma spår så slutar det alltid med att man bara tär mer och mer på den lilla respekt som finns tills den också är borta. Jag finner ingen anledning att ha en närmre kontakt och relation med en person bara för att den "en gång i tiden" stått mig nära när man väl glidit isär. Men för den sakens skull behöver personen inte vara min ovän, jag har helt enkelt inget mer att säga eller att få ut av den personen. Ett ex sa en gång till mig:
-Sophia när man gör slut oavsett i en vänskap -eller kärleks relation då är det kapitlet klart och det finns ingen anledning att gå tillbaka och läsa, man vet redan vad som står där och hur det slutar.
Detta är något jag tog fasta på. Jag tror ett bra förhållande grundar sig på respekt, förståelse, passion och humor utan dessa byggstenar kan man inte bygga något som är hållbart.

Vissa människor är menade att göra ett gästspel i ditt liv för att ge dig lärdom, sen försvinner dom och lämnar dig en erfarenhet rikare oavsett om det är av det goda eller dåliga slaget... Livet är för kort för att vakna upp ångerfull. Tyck om människor som behandlar dig bra. Glöm dem som inte gör det. Livet sätter alla på sin plats. Tänk att allt kommer och händer av en anledning. Om du får en andra chans, ta den!! Ingen har sagt att livet är enkelt, bara att det är värt mödan.

Min pasta fick stående ovationer i helgen så tänkte dela med mig av detta enkla recept for dummies.

Pasta med jag-tar-allt-jag-tycker-om-sås

Detta behöver du:
Kycklingfile (så mkt du vill ha)
Champinjoner (så mycket du vill ha)
Röd paprika (en styck)
Soltorkade tomater i olja (så många du vill ha)
Fetaost
Creme Bonjour schalottenlök
Matlagningsgrädde

Stek kycklingfilen i bitar, stek champinjoner, på med lite peppar och salt, stek paprikan och sist på med dom soltorkade tomaterna. Sen har du på Creme Bonjouren och matlagningsgrädden (såpass mycket att det blir såsigt... låt det puttra ett litet tag sen har du i fetaosten och låt den smälta in i såsen. KLART.

Igår sa jag upp mig från mitt jobb. Jag klev in med bestämda steg på jobbet och sa: -I Quit! sen stegade jag ut från med bestämda steg... Nej så gick det inte riktigt till...

Det var faktiskt jättesvårt att säga upp mig från jobbet. Kändes lite som att jag gått bakom ryggen på mina nuvarande kollegor när jag sökte jobbet som värderare, för det är det jag ska börja jobba med, värdering utav smycken, klockor och antikviteter. Genom det här nya jobbet kan jag dessutom gå vissa utbildningar och speciallisera mig vidare och bli Gemmolog (En Gemmolog är en person som har specialiserat sig på identifiering av ädelstenar)

Många har frågat mig vad det är för utbildning för att bli värderare men man kan inte utbilda sig till det utan bör ha en grund inom något utav ämnena (jag har då smycken & klockor som jag jobbat med i flera år) sedan gäller det att ha huvudet på skaft och ha en god uppfattning om föremåls värden. Man får sedan en mentor som "lär upp en" tills man står på egna ben. Detta jobbet känns otroligt bra, nu är det bara en månads uppsägning från Hallbergs.

*Av säkerhetsskäl kommer jag inte yppa för vilket företag jag kommer börja jobba.

Det har varit lite dålig uppdatering ett tag, kan endast skylla på att jag haft galet mkt att göra... Ett möte jag har haft har gått bra, så på fredag är det allt eller inget =P Köpte mig dessa snygga örhängen och ringar för att fira i förskott, tycker att jag är värd dom faktiskt =)



Sen har sötaste Linda från Borås kommit upp så på fredagen blev det till att hänga hos Erika och catch up sen begav vi oss till Rose som jag tyvärr lämnade redan vid 2 eftersom jag kände mig dålig. På lördagen blev det en stor middag på Pontus, underhållningen var det inte fel på men maten är defenitivt överskattad tycker jag. Vi kom därifrån vid 2 så en snabbis till Rose och sen vart det Hells. Jag gillar inte Hells, alldeles för mycket fulla människor, alldeles för trångt, alldeles för dryga människor. Jag vill ha tillbaka Village som 5-ställe!

Vore det inte underbart att när det snöar och isvindarna blåser som mest få sätta sig på ett plan och åka till sitt eget lilla paradis? Det finns möjlighet att göra det, om man skaffar sig en semesterbostad utomlands. Krångligt kanske många tänker, riskfyllt? Nej det behöver det inte vara. Inget är svårt om man inte gör det svårt.

Jag har en nära vän till familjen som tröttnade på Sveriges klimat och helt sonika en dag bestämde sig att Nej fuck this vi flyttar till Thailand sagt och gjort ett par måndader senare gick flyttlasset tillsammans med sin familj till Koh Lanta. Efter ett par år där när dom byggt upp sin verksamhet som mäklare i Thailand flyttade dom till Torredvieja i Spanien för att komma lite närmare Sverige och övriga släkten där fortsatte dom mäkla lägenheter, hus m.m till frusna människor världen runt.

Så känner ni er sugna på att skaffa er ett eget paradis så hör av er till mig så kan jag hjälpa er få kontakt med en bra och pålitlig mäklare.

Koh Lanta -Thailand

Koh Lanta -Thailand

Torreveja -Spanien

Torreveja -Spanien

Jag hoppas så mycket på år 2011.

Det är så mycket spännande som händer och jag önskar att alla drömmarna slår in! I morgon är det fortsättningen på det spännande samtalet jag fick i förra veckan och jag är supernervös... hoppas hoppas!

Jag tror 2011 är förändringens år.
Jag känner att jag själv förändrades i slutet av förra året och den utvecklingen fortgår in i 2011. Jag blev medveten om en hel del saker både om människor omkring mig, men även om mig själv. Jag har insett att jag är starkare än vad jag tror. Jag har lärt mig att vända ryggen till och gå när jag fått nog av hur vissa beter sig mot mig, jag må vara snäll och omtänksam men jag är för den sakens skull inte dum. Jag tror inte allt jag hör, säger inte allt jag vet och gör inte allt jag kan.

Vissa människor förändras aldrig, dom går i samma fotspår, år ut och år in oavsett om det gäller sitt sociala liv eller sitt inre... Folk är så låsta i sina tankesätt att dom inte vågar rucka på dom av rädsla för förändringen. Om Du alltid gör, vad Du alltid gjort, kommer du alltid att få, vad du alltid har haft... Människor är rädda för att byta jobb, flytta, resa ensamma, för att göra slut på ett dåligt förhållande eller för att starta ett nytt förhållande pga ett gammalt dåligt förhållande, människor är rädda för att kasta sig ut i ett äventyr bara för att dom vet vad dom har men inte vad dom får!

Jag är glad över att jag alltid varit modig (dumdristig kallar vissa det) det handlar inte om att falla och misslyckas utan att kunna resa sig upp och våga igen, och igen, och igen...

Det finns människor som kan handla, och så finns det människor som inte kan handla. Dom som kommer till mig kan uppenbarligen INTE handla. Kan man införa en kurs som folk får gå innan man släpper ut dom i shoppingvärlden?

Idag är det söndag. På vår dörr står det ÖPPET 12-17 klockan 11.45 när jag håller på att plocka fram allt och förbereda för dagen bankar det på dörren och en dam skriker:
-Har ni öppet???
Eeh nej... Kan hon inte läsa? Märker hon inte att dörrarna är stängda? Om det var öppet varför skulle dörrarna då vara låsta?

Ett annat problem är tydligen kortapparater. Hur svårt kan det vara kan man tycka. Har du chip -Sätt in kortet. Har du inte chip -Dra kortet. Rätt enkelt. Men nej då... Kunderna tittar gärna i en evighet på kortapparaten som om den vore en ailien, sen frågar dom:
Kund: -Vad ska jag göra?
Jag: -Betala?
Kund: Hur gör jag?
Jag: Har du chip på kortet?
Kund: -Ja
Jag: -Då sätter du in kortet i apparaten.
Här kommer den spännande delen när kunden först försöker sätta in kortet där kvittot kommer ut (hur man nu kan missa det eftersom det alltid sticker ut en liten bit av kvitto där) sen när dom inser att det inte går så säger dom att det är fel på apparaten och jag påpekar att dom försöker sätta in kortet där kvittot kommer ut och att dom ska sätta in kortet där det är en en stor lapp med stor text och en pil som talar om att om man har chip på kortet så sätter man in det här och sen en pil som visar var. Nu brukar kunderna tycka det är generande och börjar svamla om att alla apparater är så olika. Må hända att dom är, men de flesta människor i Sverige är läskunniga.

Ett annat fantastiskt fenomen är de kunder som undrar om tex halsbandet för 24.000 är guld... Vad skulle det annars vara??? Du är i en guldbutik! Plast???

Eller de kunder som inte ser att det är larmade och låsta glasmontrar och vill se på ett smycke så ska dom "stoppa in handen" för att kolla närmre på nått och PANG säger det när dom slår handen i glaset, generade och lite arga säger dom:
-Oj jag såg inte att det var glas för kan man inte titta på smyckena?
Vad tror dom? Att vi förvarar dyrbara smycken öppet för allmän beskådan som om det vore nån slags Glitterbutik? Hur kan man INTE se att det är glas för montrarna? Är vi så grymma på att putsa?

Sen får vi inte glömma de 100% av kunderna som INTE ställer sig i kassan när dom ska betala utan hänger över vår inslagninskdisk i stället och tittar förvånat på mig när jag ber dom komma till fram till kassan. I vilken butik i världen står du på en annan plats än kassan när du ska betala?

Eller dom som ringer och säger: -Hej jag såg en ring hos er har ni kvar den? eeeh... kan du vara mer specifik kanske?

Eller dom som undrar vart våra nummerlappar sitter, dom gick precis förbi den gigantiska pelaren där man tar nummerlappar...

Alla dessa människor handskas jag med VARJE dag och jag gör det bra men jag undrar beter sig folk såhär dumt överallt när dom handlar eller är det bara hos mig???

Har precis sett filmen The Town och måste verkligen säga att det var en av de bästa filmerna på länge! Precis i min smak... har Ni inte sett den än så gör det!

Filmen handlar om:

Doug MacRay är en brottsling utan ånger, en ledare av ett gäng hänsynslösa bankrånare som skryter med att stjäla det de vill ha och komma undan med det. Utan några egentliga relationer att bry sig om behöver Doug aldrig vara rädd föratt förlora någon nära person. Men allt det förändras vid gängets senaste jobb, när de tar en gisslan - bankchefen Claire Keesey. Även om de lät henne gå utan att skada henne, så misstänker hon att de vet vem hon är. Men hon slutar att vara på sin vakt när hon träffar en försynt och charmig man som heter Doug, omedveten om att det är samme man som bara dagar innan har terroriserat henne. Den omedelbara attraktionen mellan dem utvecklas snart till en passionerad förälskelse som hotar att ta dem båda nedför en farlig, och kanske dödlig, stig..

Häromdagen försökte jag göra mig vän med snön... för uppenbarligen är Kung Bore här för att stanna så jag tänkte att jag gör ett försök att göra mig vän med denna snön, kanske, kanske är den inte så jobbig som jag anser...

Jag tänkte att om jag klär på mig bra så promenerar jag till jobbet, lungt och sakta och försöker njuta av att det är vitt och vackert. JAG KAN TALA OM ATT DET ÄR INTE VITT OCH VACKERT! När jag gått från Fridhemsplan och kommit till Odenplan så gav jag upp. Det är moddigt, halt och brunt slask överallt. Kallt och varmt omvartannat (kallt när man stannar till och pustar ut för det är så jobbigt att gå i snön, varmt när man går i alla kläder) Dessutom attackerade en massa snö mig från taken... rena turen att jag inte fick nån livsfarlig istapp i skallen!

Jag FATTAR inte varför Stockholms kommun inte klarar av att ploga gånggatorna i stan? Hemma i Karlstad är det aldrig så här mycket modd. Där är gatorna hyfsat rena och man kan till och med ha högklackat på sig.

Så efter detta tappra försök kan jag konstatera att snö är vackrast när man sitter inomhus i värmen. Däremot fick jag ett väldigt spännande samtal under min promenad som kan förändra en hel del om saker går som jag vill! Spännande spännande!!! Jag är så exalterad!

Jag är förvirrad...
Denna världen är en konstig plats...
Människor beter sig så underligt...

När vi föds räcker det med att få omtanke och kärlek för att vi ska vara nöjda och acceptera vår tillvaro. Sen går det bara utför... vi kräver mer och mer både av oss själva och av andra. Varför? Vad är det som gör denna strävan? Är det den uppfostran vi får eller av den miljö vi lever i?

Vi dömer människor som inte är som vi vill men varför dömmer vi dom? För att dom vågar vara annorlunda? För att dom visar en styrka som vi själva inte har? Jag anser inte mig var en dömmande människa, jag älskar folk som inte är som alla andra för då finns så mycket man kan lära sig av dom. Men ibland gör jag det själv, rynkar på näsan åt sånt som inte "passar" mig men sen kommer jag på mig det är min rädsla för sånt som inte är mig bekant som får mig att göra så...

Jag kan inte förstå varför negativa känslor är så mycket lättare att odla än positiva?
Se bara på om man är ute, tjejer är sällan trevliga mot en när man är ute. Kan vi alla inte se varann som systrar i stället? Vänner har en tendes att få en personlighetsförändring när dom skaffar pojkvän och helt plötsligt är den underbara personen hon var någon som dömer dig för den du är för att hon förändrats. Människor på gatan som inte ber om ursäkt när dom knuffar till dig -är ursäkta så svårt att säga? Killar som ser en snygg brud och därför dömmer ut henne som korkad för att hennes utseende är det enda hon har.

Jag har på senaste tiden stött på delvis de exempel ovanför men även fler situationer där människor inte accepterar varandras olikheter och det gör mig förbannad att vi 2011 inte fattat att vi alla inte är stöpta i samma form (tack och lov för det) Kan inte 2011 bli det året då vi försöker tänka positiva saker om människor i stället för negativa?

Nyårsafton började med att jag jobbade, alla skulle tydligen handla smycken på nyår och av nån anledning så var den ena efter den andra kunden galnare än den andra. Direkt efter jobbet åkte jag hem till Linda & Ica som hade planderat en nyårsmiddag super de lux! Det var vitlöksbröd, kött, nån rotfrukts/potatis grej som var supergod. Sen var det hallon/blåbärspaj och glass till efterätt. Allt var superfint fixat och det var så trevligt.

Vid 21.30 var jag tyvärr tvungen att dra vidare för jag skulle möta upp Erika och Malin på Kulturhuset, det var fantastiskt att vara där uppe och se raketerna som small. Sen drog vi till Rose för att möta upp lite mer vänner. Väl på Rose kliver jag snett i trappan och vrider mitt knä och slår även i det andra, dum som jag är ignorerar jag det faktum att det gör asont vilket resulterar i att jag nu har tre gånger så ont. Partyt fortsätter i alla fall med en superrolig kväll tills jag känner att mina knän inte riktigt pallar mera så jag lämnar festen och beger mig hem...

God fortsättning allihopa och låt oss hoppas 2011 blir ett underbart år!