Nej du får inte bli min vän! MÅNADENS PSYKFALL!
Facebook som alla har verkar vara fullt av lustiga människor... detta är INTE ett bra sätt att använda om man vill bli någons vän, och eftersom flera stycken av mina vänner har denna killen som vän så har jag tagit bort hans namn och helt enkelt kallar honom för Psykbryt. Om någon jag inte känner addar mig brukar jag helt enkelt skriva och fråga den personen om vi träffats för det kan ju hända att man glömmer ansikten... så här utvecklades ett sådant samtal OCH vill bara påpeka att han fortfarande skriver till mig så det kommer säkert en fortsättning senare:
Ex, Tillfälligheter och Ödet!
Har funderat på det här med tillfälligheter och ödet....
Man brukar ju säga att "man talar om trollen" när den man pratar om ringer eller dyker upp, och att "världen är liten" när man springer på människor man verkligen inte förväntat sig att möta. Eller när det händer saker man verkligen inte förväntar sig då är det lustiga tillfälligheter. Men vad är det som orsakar allt detta? Är det ödet eller är det vi människor? Vissa saker är så overkliga att man blir mörkrädd...
Mitt ex har en flickvän, dennes bror kontaktade mig på Facebook i början av sommaren. Är det en tillfällighet? Eller en ödets nyck? Eftersom jag inte visste vad flickvännen hette så förstod jag inte heller vem denna killen var, men Stockholm är litet och allt sprider sig och efter ett tag kan man lägga ihop ett och ett. Vad gör man då? Jag lät saker rinna ut i sanden...Men var det en tillfällighet? Världen är liten? Eller var det ödet som spelade mig ett spratt?
Var i karlstad i för nån vecka sen... Träffade en gammal skolkamrat och hans fru.... hans fru kom från Uppsala och det visade sig att vi hade flera gemensamma bekanta. Världen är liten?
Jag har en tjejkompis som jag lärde känna för ett tag sen. Vi lärde känna varandra mer och mer och man öppnar sig mer och mer också.... då visar det sig tillslut att hennes förra pojkvän är min kompis nuvarande pojkvän och har så varit i flera år, så han har alltså haft båda mina vänner som flickvänner... han gick snabbt från pojkvän till ex....
Sen har vi den Margita som levt med sin man Bosse i 30 år och en dag kommer hem och hittar en lapp på bordet där han säger att han inte tycker att dom passar ihop längre och att han vill skiljas... Passar ihop? Det har han inte upptäckt under 30 år eller? Nåja Margita tycker att så här får det inte gå till så hon frågar om han träffat nån annen eller så men det hävdar han bestämt att han inte gjort. Under ett års tid så bor dom ihop och försöker lappa ihop allt men när det inte fungerar börjar dom gå i familjeterapi... efter ett par gånger så kommer det fram att Bosse FAKTISKT hade träffat en annan men den kvinnan ville inte bli sambo så det är därför han han har bott kvar av bekvämlighet..
Dom går isär och Margita drabbas av deppression men efter tre år börjar hon repa sig, så på sin 60års kalas så ska hon åka till sin fest, men en hund springer ut i gatan och Margita svänger undan och kör då på en gammal dam som avlider... Så precis när Margita repat sig så blir hon orsaken till en annan persons död... ödets underbara ironi eller en tillfällighet?
Så finns ödet? Enligt Wikipedia, den fria encyklopedin så är Ödet sammanfattningen av de händelser, som en varelse upplever under sitt levnadslopp till lycka eller olycka. En människas öde bestäms av hela den mångfald inre och yttre orsaker, som påverka henne, hennes medfödda andliga och kroppsliga natur, de omständigheter, under vilka hon lever, och hennes egna av viljan ledda handlingar.
Det låter ju avancerat värre... kan man bara inte säga att Ödet är en uppkäftig jävel som gillar att ställa till det för folk? Som tycker det e himla trevligt att göra saker helt oförklarliga??? Ska man tro på ödet? Vad är ödet egentligen?
Man brukar ju säga att "man talar om trollen" när den man pratar om ringer eller dyker upp, och att "världen är liten" när man springer på människor man verkligen inte förväntat sig att möta. Eller när det händer saker man verkligen inte förväntar sig då är det lustiga tillfälligheter. Men vad är det som orsakar allt detta? Är det ödet eller är det vi människor? Vissa saker är så overkliga att man blir mörkrädd...
Mitt ex har en flickvän, dennes bror kontaktade mig på Facebook i början av sommaren. Är det en tillfällighet? Eller en ödets nyck? Eftersom jag inte visste vad flickvännen hette så förstod jag inte heller vem denna killen var, men Stockholm är litet och allt sprider sig och efter ett tag kan man lägga ihop ett och ett. Vad gör man då? Jag lät saker rinna ut i sanden...Men var det en tillfällighet? Världen är liten? Eller var det ödet som spelade mig ett spratt?
Var i karlstad i för nån vecka sen... Träffade en gammal skolkamrat och hans fru.... hans fru kom från Uppsala och det visade sig att vi hade flera gemensamma bekanta. Världen är liten?
Jag har en tjejkompis som jag lärde känna för ett tag sen. Vi lärde känna varandra mer och mer och man öppnar sig mer och mer också.... då visar det sig tillslut att hennes förra pojkvän är min kompis nuvarande pojkvän och har så varit i flera år, så han har alltså haft båda mina vänner som flickvänner... han gick snabbt från pojkvän till ex....
Sen har vi den Margita som levt med sin man Bosse i 30 år och en dag kommer hem och hittar en lapp på bordet där han säger att han inte tycker att dom passar ihop längre och att han vill skiljas... Passar ihop? Det har han inte upptäckt under 30 år eller? Nåja Margita tycker att så här får det inte gå till så hon frågar om han träffat nån annen eller så men det hävdar han bestämt att han inte gjort. Under ett års tid så bor dom ihop och försöker lappa ihop allt men när det inte fungerar börjar dom gå i familjeterapi... efter ett par gånger så kommer det fram att Bosse FAKTISKT hade träffat en annan men den kvinnan ville inte bli sambo så det är därför han han har bott kvar av bekvämlighet..
Dom går isär och Margita drabbas av deppression men efter tre år börjar hon repa sig, så på sin 60års kalas så ska hon åka till sin fest, men en hund springer ut i gatan och Margita svänger undan och kör då på en gammal dam som avlider... Så precis när Margita repat sig så blir hon orsaken till en annan persons död... ödets underbara ironi eller en tillfällighet?
Så finns ödet? Enligt Wikipedia, den fria encyklopedin så är Ödet sammanfattningen av de händelser, som en varelse upplever under sitt levnadslopp till lycka eller olycka. En människas öde bestäms av hela den mångfald inre och yttre orsaker, som påverka henne, hennes medfödda andliga och kroppsliga natur, de omständigheter, under vilka hon lever, och hennes egna av viljan ledda handlingar.
Det låter ju avancerat värre... kan man bara inte säga att Ödet är en uppkäftig jävel som gillar att ställa till det för folk? Som tycker det e himla trevligt att göra saker helt oförklarliga??? Ska man tro på ödet? Vad är ödet egentligen?
Döma Eller Dömas??? Jag En Stureplanstjej?
Jag har fått en del komentarer om att jag är en "Stureplanstjej" och varje gång jag hör det blir jag lika förvånad OCH lite irriterad... vad baserar folk detta påstående på??? Hur ÄR och SER en "stureplanstjej" ut? Varför klingar det negativt? Visst när jag ska gå ut och festa så håller jag mig kring stureplan... varför? Jo för jag gillar musiken som spelas där.... det är väll det enda oxå... Men jag bär inte Gucci från topp till tå... Jag har aldrig varit på Stockholms veckan på Gotland, inte i St Tropez och jag är inte förtjust i bratskillar med pappas kontokort..
.
Däremot så vet jag hur du tar dig ut ur en skog om du gått vilse... jag har gått en kurs i skepparexamen... jag älskar att läsa böcker... min svaghet är skor... min dröm när jag var liten var att bli veterinär men kunde inte bli det för jag började gråta varje gång nått djur dog på tv.... mina seriösa förhållanden har involverat en svensk motorcykel snubbe, en nazist (jag dumpade honom illa kvickt när jag insåg att han inte var så förtjust i mina multi-kulturella vänner) och en iranier... så inte en brats så långt ögat kan nå....men ändå påpekar folk gladeligen att jag är en stureplanstjej...
Är det rätt att döma folk för hur dom ser ut?
MIn vän Ibbe sa till mig sa igår att "Utsidan ger insidan en chans" när jag påpekade för honom att det spelar ingen roll om en kille är vältränad eller inte för det är ändå insidan man fastnar för... men han kanske har rätt?
Jag har en vän, jättesöt i mina ögon...jättevältränad... tränar flera gånger i veckan....äter som man ska.... men faan så tråkig han e när man pratat med honom ett tag... kossorna i hagen ger mig mer intellektuell stimulans än vad han gör så jag måste nog faktiskt säga att Ibbe har lite rätt i det han sa, en person som attraherar dig till utseendet kanske har ett litet triumpkort men är det tomt i huvudet så blir dom inte långvariga....
Jag tycker att man ska försöka få tillbaka heta linjen som fanns när man var liten? Då fick man ju prata med folk och lära känna dom innan man träffades...
.Däremot så vet jag hur du tar dig ut ur en skog om du gått vilse... jag har gått en kurs i skepparexamen... jag älskar att läsa böcker... min svaghet är skor... min dröm när jag var liten var att bli veterinär men kunde inte bli det för jag började gråta varje gång nått djur dog på tv.... mina seriösa förhållanden har involverat en svensk motorcykel snubbe, en nazist (jag dumpade honom illa kvickt när jag insåg att han inte var så förtjust i mina multi-kulturella vänner) och en iranier... så inte en brats så långt ögat kan nå....men ändå påpekar folk gladeligen att jag är en stureplanstjej...
Är det rätt att döma folk för hur dom ser ut?
MIn vän Ibbe sa till mig sa igår att "Utsidan ger insidan en chans" när jag påpekade för honom att det spelar ingen roll om en kille är vältränad eller inte för det är ändå insidan man fastnar för... men han kanske har rätt?
Jag har en vän, jättesöt i mina ögon...jättevältränad... tränar flera gånger i veckan....äter som man ska.... men faan så tråkig han e när man pratat med honom ett tag... kossorna i hagen ger mig mer intellektuell stimulans än vad han gör så jag måste nog faktiskt säga att Ibbe har lite rätt i det han sa, en person som attraherar dig till utseendet kanske har ett litet triumpkort men är det tomt i huvudet så blir dom inte långvariga....
Jag tycker att man ska försöka få tillbaka heta linjen som fanns när man var liten? Då fick man ju prata med folk och lära känna dom innan man träffades...
Vi Är Alla Utbytbara!
Vi är alla utbytbara...
I dagens samhälle saknar människan värde...
Vi kan alla bytas ut till förmån av en ny vän, pojk/flickvän, KK, förälder eller vad vi än har för relation med den som anser att just du inte längre duger...
Du kan leva med någon i många år och tro att du vet allt om den personen att "what you see, is what you get" fast egentligen har du ingen aning. Du kan ha en vän du delar allt med, en dag är vännen borta och du står där och fattar ingenting, vad hände? Vad gick fel? Var det något du sa? Och du får inte ens en förklaring. En pappa eller en mamma som inte längre lever ihop kommer så småningom hitta någon ny att dela livet med och in i ett barns liv kommer en ny mamma eller pappa. En älskarinna eller älskare byts ut när nöjets behag har minskat och det inte är lika spännande längre till förmån för en ny jakt.
Hur blev det såhär? Eller har det varit såhär i alla århundranden? Är det bara jag som har fått för mig att det var annorlunda förr? Att man respekterade och värderade familjen bättre? Att man tänkte efter före.
Eller är det så att man nu förtiden tar lättare på dom löften man ger? Ett löfte betyder inte lika mycket nu som det gjorde förr. Kanske det beror på att allt nu för tiden går så snabbt? Vi har så stora möjligheter, internet, tv, du kan ta dig överallt på enkelt sätt, vi har klubbar med vackra människor, vi lever ett liv i 120 och kanske aldrig sätter oss ner och verkligen funderar på vad som är viktigt. Kanske det är viktigt för stunden att få den eller den tjejen i säng, kanske det är viktigt att just den killen tycker om dig eller att du har så och så mycket pengar men när det verkligen gäller är det då så viktigt?
I dagens samhälle saknar människan värde...
Vi kan alla bytas ut till förmån av en ny vän, pojk/flickvän, KK, förälder eller vad vi än har för relation med den som anser att just du inte längre duger...
Du kan leva med någon i många år och tro att du vet allt om den personen att "what you see, is what you get" fast egentligen har du ingen aning. Du kan ha en vän du delar allt med, en dag är vännen borta och du står där och fattar ingenting, vad hände? Vad gick fel? Var det något du sa? Och du får inte ens en förklaring. En pappa eller en mamma som inte längre lever ihop kommer så småningom hitta någon ny att dela livet med och in i ett barns liv kommer en ny mamma eller pappa. En älskarinna eller älskare byts ut när nöjets behag har minskat och det inte är lika spännande längre till förmån för en ny jakt.
Hur blev det såhär? Eller har det varit såhär i alla århundranden? Är det bara jag som har fått för mig att det var annorlunda förr? Att man respekterade och värderade familjen bättre? Att man tänkte efter före.
Eller är det så att man nu förtiden tar lättare på dom löften man ger? Ett löfte betyder inte lika mycket nu som det gjorde förr. Kanske det beror på att allt nu för tiden går så snabbt? Vi har så stora möjligheter, internet, tv, du kan ta dig överallt på enkelt sätt, vi har klubbar med vackra människor, vi lever ett liv i 120 och kanske aldrig sätter oss ner och verkligen funderar på vad som är viktigt. Kanske det är viktigt för stunden att få den eller den tjejen i säng, kanske det är viktigt att just den killen tycker om dig eller att du har så och så mycket pengar men när det verkligen gäller är det då så viktigt?
Veckan I Karlstad- I Bilder!
Massa Äpplen Ett Äpple Om Dagen Håller Doktorn
Borta Från Magen!
TJOCKIS!
Björnbär är gott.... ---Smultron också....
Zeid Har Koll På Sina Nummer :P Party På Blue Moon Bar
Me
Plommonträdet var fullt yummi
Plommonträdet var fullt yummi
Mattes Älskling
Efterlysning: En man som vet vad det innebär att vara en man!
Jag är så trött och irriterad på alla mesar. Var är alla riktiga män???
När förvandlas alla till möss???
Gud måste ha varit missnöjd med Adam - eftersom han skapade Eva så annorlunda.
Varför tror alla killar att dom är tuffast och snyggast när dom har kostym och ett "fint" akademiskt jobb? Varför är det SÅ viktigt att ha det??? Vem är det viktigt för? Killen eller tjejen? Varför tror alla killar att dom måste ha magrutor a la Beckham/Ljungberg för att vara manliga?
Nä jag efterlyser det jag anser är en man:
1. Någon som värnar om familjen.
2. Han som står vid sin kvinnas sida.
3. Han som har ett vanligt yrke och inte behöver skryta om sina "akademiska" kundskaper. Jag är lite trött på allt detta med jämlikhet hit och dit. Visst samma lön för samma jobb osv men vi skapades till två olika kön utav en eller flera anledningar.
Det är hos det svagare könet som den starkare hämtar sin styrka
Jaha... Då kör vi...
Man ska tydligen ha en blogg säger dom....dom som vet alltså....så vi gör ett försök.....