Oj vilken kväll! Erotikmässan har nog nått för alla, oavsett vilken fetisch man har, det finns lack&läder, piskor, dildos i alla former och färger, masker, underkläder, leksaker för killar, gungor ja allt, jag brukar gå dit när den är här i Stockholm och i går var det extra kul eftersom jag hade två vänner som skulle strippa, Robin och Amina...

Om man bortser från wite trash stripporna, så finns det faktiskt dom som bjuder på en riktigt bra show och det är väll lite så det ska vara? En fantasi? En hägring av något vackert, sensuellt och sexigt något som är lite onåbart men ändå så nära? Tjejerna måste ha grymt starka benmuskler av att klänga och hänga upp och ner i en stång sådär och shit så viga dom är! Killarna är muskulösa, manliga och och oerhört matcho.

Robin var otroligt duktig och erkänn tjejer vem har inte drömt om en polis, militär eller kanske den ultimata gentlemannen? Well jag fick på nära håll uppleva gentlemannen eller gentlemännen kanske man ska säga då Robin och hans kollega tyckte att det var en bra ide att ta upp mig på scenen... vad gör man inte för sina vänner liksom? Men jag klagade inte kan jag lova tänk om alla män kunde bete sig som dessa gentlemän =P

Missade ni Robin igår så kan ni alltid gå in på hans hemsida:

http://www.gruber.se

Där kan ni få all information ni behöver, men tills det är eran tur så får ni här ett smakprov från igår =D

Ingår tvättning i den tvättbrädan?

Jaha här ligger du på alla fyra =P

Mat ingår...mums...

Alla kläder åker inte av, skorna är kvar på

Jag och Robin efter showen

Defenitivt den perfekta gentlemannen!

Ibland kan jag inte förstå att vi ska vara SÅ förstående och försiktiga hela tiden? Att lärarna i skolan, dagisfröknar och vuxna inte vågar säga ifrån på skarpen om ett barn är dumt mot ett annat. Hur moralkärringar höjer pekpinnar och skriker om barnmisshandel vid minsta lilla tillrättaviselse.

Jag minns när jag var liten det fanns en pojke som var riktigt elak mot mig, jag tror jag gick i 2an, han knuffade mig och slogs det enda fröknarna gjorde var att säga till honoom med sin vänliga stämma att -Snälla XXXX man får inte knuffas och till mig sa dom att -Det är väll inte så farligt, du vet att kärlek börjar alltid med bråk. Tillslut fick jag nog och gav igen, jag knuffade tillbaka så XXXX slog bakhuvudet i kapphängarna och började störtgrina. Då blev det ett jäkla hallå på alla lärare mina föräldrar kallades till skolan och jag var tydligen "våldsam" det enda jag hade att säga var: -Kärlek börjar jue med bråk har ni sagt. Pojken rörde aldrig mig igen efter den incidenten.

Nu 20år senare upprepar sig historien och det gör ont i mig att lärare och vuxna som ska finnas som stöd för barnen fortfarande står som mähän och inte vågar säga ifrån. Jag skulle i måndags hämta en liten flicka från skolan och jag hade fått höra att det finns en pojke i skolan som slår henne och hennes syster samt i stort sett alla andra barn i skolan, flickan har tillsammans med hennes syster kommit hem med blåmärken. Jag frågade flickan vem pojken var och gick och sa till pojken att -Om du rör "mina" flickor en gång till så kommer du ångra dig då ringer jag jultomten och du får inga julklappar. Dagen efter hade skitungen likaväl slagit dom utan tillrättavisning från lärare. Igår (onsdag) hämtade jag båda flickorna och gick då fram till pojken tog tag i hans armar höll ett stadigt grepp så han inte kunde smita och frågade honom om han inte mindes vad jag hade sagt på måndagen? -Sa jag inte att du skulle ångra dig om du rörde flickorna? Sa jag inte det din jäkla lilla skitunge? Varför gjorde du det då? Trodde du inte att jag menade det jag sa? Efter dessa meningar börjar han darra på läppen och han är nära gråten då avslutar jag med att säga att -Passa dig jäkligt noga för nästa gång kommer jag inte vara lika snäll som jag är nu! Då börjar han gråta och jag tar "mina" flickor i handen och går därifrån.

Jag tycker inte jag var för hård. Att ungen börjar gråta var förmodligen för att han skämdes för att hans klasskamrater stod och tittade på när han blev tillsagd på skarpen. Lärarna hade tydligen ringt till flickornas mamma sen och frågat vad som hänt eftersom pojken varit ledsen, vad hade Sophia sagt och gjort? Istället för att vara tacksamma för att någon tog itu med pojken så är situationen är densamma som för 20år sen, lärarna ringer och klagar på mig, men vet ni vad? Om pojken lämnar "mina" flickor ifred så var det värt det!

 

Aaaah... sovmorgon! Vaknade och stack foten utanför täcket, brr det var kallt, drog in foten under mitt varma duntäcke igen och bestämde mig för att stanna där ett tag till... låg och filosoferade och tänkte lite. Ni vet ibland när tankarna bara kommer av sig själva i en himlans oordning, jag låg där och var så lycklig =) Ibland är det just det enkla som är det som gör en mest lycklig. Man måste lära sig uppskatta det man har för att vara lycklig, att alltid sträva efter mer oavsett om det är pengar, utseende, popularitet osv gör att man aldrig blir helt tillfredställd och hel. Då kommer man alltid känna att det är något man saknar, självklart är det bra att ha ett driv och kämpa för det man vill uppnå men DET får inte bli det viktigaste du har i ditt liv för då kommer det tillslut bli det enda du har. 

Jag har världens bästa vänner. Visst vi kan bråka ibland och bli arga men vi älskar varandra och dömmer aldrig varandra, vi kan säga vad vi tycker till varandra utan att den andra personen tar illa upp för vi vet att det vi säger är sagt av omtanke oavsett om det svider vid tillfället då det sägs. Jag har en mamma och pappa som gör allt för mig och älskar mig oavsett mina misstag. Jag har mat på bordet (ja rostad smörgås med ost räknas som mat Linda) jag har kläder på kroppen, ett hem, ett varmt duntäcke, jag har musik som jag vill dansa till, jag bor i en stad där jag kan gå ut och ha en vansinnigt kul kväll på nån klubb, jag kan gå, springa och jag kan skratta! Kan man önska något mer?

Gick upp och bryggde kaffe, det är fortfarande kallt... kollade ut genom fönstret, snö??? Nu??? Jag tassar tillbaka till sängen med mitt kaffe och kryper ner igen... Vet ni vad? Klaga inte på snön, nu kan vi bygga snögubbar!

Väldigt ofta är vi människor rädda för att bli sårade men jag har även märkt att många är precis lika rädda för ATT såra även om det inte är av elakhet vi sårar utan genom att vara ärliga. Vi är rädda att människor ska tycka illa om oss och därför undviker att säga som det är. Vi är rädda för att människor vi bryr oss om ska bli ledsna kanske börja gråta och på det sättet ge oss skuldkänslor för de handlingar vi utför. Man jag brukar alltid säga att "jag blir hellre sårad av sanningen än lycklig av lögnen"

Hur många av er har INTE träffat någon som ni klickat med och börjat tycka om för att en tid senare upptäcka att han/hon börjar dra sig undan, blir undvikande när ni pratar om att ses, det går längre och längre tid mellan smsen? Sen sitter ni där och undrar Vad är det som händer? Vad gjorde jag fel? Vet ni vad, ni gjorde inget fel! Personen i fråga har helt enkelt upptäckt att ni kanske inte vill åt samma håll med relationen och därför börjar dra sig undan istället för att vara ärlig och säga som det är.

Man undviker att ta tag i problemet för man vill inte ha en gråtande (oftast när det kommer till tjejer) och anklagande person som kastar i ansiktet -VARFÖR??? -Vad gjorde jag för fel? Varför lät du mig tro? osv... man vill inte stå till svars för att man inte känner detsamma som den andra personen i stället tar man den fega vägen ut och låter det rinna ut i sanden.

Sen finns det dom som ger falska förhoppningar och tror att på detta viset mildrar jag fallet och kanske slutar han/hon tycka om mig tillslut... Guess what? Det kommer inte hända. Som tjej tar man minsta lilla livstecken eller snällt ord som förhoppning till att det kan bli nått mer. Det enda som fungerar är att vara konsekvent i sina handlingar och ord, övervinn din egen rädsla och skuld genom att våga vara ärlig så kan man iaf gå därifrån med huvudet högt detta är något jag försöker leva efter hur jobbigt det än kan vara...

Dessa helger! Fullt rulle hela tiden men det är jue underbart och jag längtar redan till nästa! Rosanna har äntligen kommit hem så jag hade bokat henne hela helgen, fredagen började hemma hos mig med massa uppdateringar vad som hänt och naturligtvis partymusik, tokglada och spralliga begav vi oss till Collage flängde runt där ett tag tills vi gick vidare till Rose, ja herregud säger jag bara vilka förslag man får av folk... en kille tyckte vi skulle följa med honom hem och ha trekant för han var så välhängd hela 23cm... Tack men Nej tack tyckte vi och dansade vidare... Snubben gav inte upp utan gick efter oss hela tiden så det slutade med att vi rusade ut från Rose och rakt in i Hooman som var en ängel och körde oss till Fridhemsplan där det blev Donken.... mums...

Dagen efter var det bara till att göra sig iordning igen och åka till Abbes födelsedagsfest, han hade hyrt nån bar på skeppsbron där det var grymt bra stämmning med underbart god mat och underbara människor, det sjöngs och skålades för fulla muggar. Jag och Rosanna var tyvärr tvugna att dra till Riche en sväng för och möta upp en vän och fixa lite saker men sen drog vi till Collage för fortsätta natten... efter ett tag försvann Rosanna och jag kilade iväg till Rose och Hells, snacka om att jag var trött på söndagen... Trött men leende =)

Bästa Abbe!

Boys boys boys!

Dansar Salsa!

 

Var med och tävla om DuWop's numera berömda lip Venom.  Lip Venom var den allra första lip-plumpern på marknaden och skapar en synlig effekt tack vare en blandning av olika eteriska oljor som både förstärker läpparnas färg och form samt vårdar läpparna.

Bland DuWops fans hittar man eliten av Hollywood, några exempel är; Jessica Simpson, Charlize Theron, Jessica Biel, Christina Aguilera, Scarlett Johansson, Angelina Jolie, Jessica Alba, Gwen Stefani, Mischa Barton, Sienna Miller, Jennifer Garner, Oprah, Halle Berry, Liv Tyler, Madonna, Cindy Crawford, Gwyneth Paltrow, Naomi Watts, Eva Longoria.

Tävlingen hittar du här: TÄVLA

Vad är egentligen livet? Det vi lever här och nu tänker nog många. Jo men vad är det för liv vi lever nu? Som vi väljer att leva... Jag tittar mig omkring på mina vänner och ser vilka totalt olika liv vi lever, och jag lär mig någonting utav deras liv som spelas upp jämte med mitt. Vad lever jag för liv och vilket liv vill jag leva eller är jag nöjd med den väg jag går just nu? Jo jag är nöjd och lycklig nu, jag har ett jobb som jag tycker om och som ändå ger mig utmaningar, jag har underbara vänner som jag älskar och jag har kul och skrattar och jag gråter ibland, jag försöker leva mitt liv till fullo. Det är väll det viktigaste? Att våga leva, våga göra fel, resa sig upp igen och lära sig av allt man upplever?

Det fanns en tid i mitt liv då jag tappade bort mig själv, då jag fick höra att den jag var inte var "bra" jag försökte ändra mig och bli någon annan men man kan inte förtrycka sin personlighet, genom att försöka vara alla andra tillags slutar bara med att man själv blir olycklig. Jag valde att bryta mig loss från dom som inte tyckte att den jag var var tillräcklig och jag valde att gå min egen väg, välja själv och stå för mina åsikter och vara precis så som jag är -För om jag inte duger som jag är, så är det inte mig man vill vara med.

Det finns inget rätt eller fel. Vi är alla olika, vi tycker olika, tänker och känner olika och reagerar olika. Jag valde att omge mig med människor som accepterar mina små egenheter (för jag tänker inte kalla det fel, det finns inget fel eller rätt) dom vet att jag kan festa som en galning, gråta som ett litet barn, flippa totalt, säga och göra klumpiga och förhastade saker och bara vara knäpp ibland, men dom vet också att jag är ärlig, pålitlig, generös och allt annat underbart jag är och dom dömmer inte mig, dom tänker: -Det är bara så Sophia är, just that simple.

Jag tittar på mina vänners liv, singelprinsessorna, dom som har förhållanden (bra och dåliga) dom som har riktigt familjeliv med barn och jag lär mig genom deras liv vad jag kan tänkas vilja ha... jag brukade avsky barn och aldrig vilja ha egna tills jag var med om en väninnas graviditet och fick följa livets väg från scratch och jag har lärt mig se kärleken till ett barn... jag har sett mina vänner skaffa pojkvänner och förvandlas från roliga vänner till riktiga tråkmånsar där allt pratas i VI form, dom som inte kan röra sig en meter utan sin pojkvän, den som går ut men hela tiden messar och ringer till pojkvännen och jag tänkte: -fyyy fan sån vill jag inte bli.... så mina vänners liv lär mig vad jag vill ha och inte vill ha... Någongång i framtiden vill jag ha den där familjen som genomsyras av kärlek och passion och en gnutta galenskap men just nu...

Idag känner jag mig som Askungen, varit uppe och uträttat massa ärenden sen jobbat hela dagen och sålde så bra att vi nådde månadsbudget med bara min försäljning. Sen hem och tvätta (jag ÄLSKAR och tvätta! Finns inget härligare än en tvättstuga, värmen och den goda lukten av att allt är RENT) medans tvätten tvättades, dammsög jag, moppade golv, skurade lister och sydde upp några byxor som var för långa, sen lagade jag (?) mat.

Sen när jag rensade bland mina kläder och underkläder så hittade jag massa kläder med prislapparna på =S när jag väl rensat klart kändes det tomt så jag satte mig på nätet och beställde massa nytt =)
Kan verkligen tipsa om http://www.caprice-online.com/ som har sjukt snygga underkläder puh... jobbiga dag!

Nu ska jag springa iväg till balen på slottet och förhoppningsvis gör jag som askungen och är hemma innan 12 slaget men man vet aldrig =P

Idag hamnade jag i en bussfight. Jag sitter på 4-ans buss och hållplatsen vid stadsbiblioteket är avstängd pga att dom bygger eller gör nått på vägen där, en bit ifrån mig sitter det en kvinna, runt 40, glasögon och ser ganska så "normal" ut fast hon fäller massa spydiga kommentarer under resans gång och pratar med sig själv. Nåväl, när vi inte stannar vid stadsbiblioteket så får hon världens knäpp och börjar skrika:
-Jag ska aaaaaaaaaav, jag ska aaaaaaaaaav här!!!
Hon rusar fram till busschaffören och skriker fula ord och att DET STOD FAKTISKT STADSBIBLIOTEKET!!! Busschaffören säger till henne att om hon inte sätter sig så ringer han polisen, kvinnan rusar fram och tillbaka i bussgången och alla i bussen sitter och stirrar på henne tills en gammal man med käpp säger till henne att lugna ner dig! Då ger hon mannen med käppen en smäll!!! Mannen är liksom i 70års åldern och denna vansinniga kvinna smäller till honom och INGEN GÖR NÅGOT förutom hans söta lilla tant till fru som blir helt förskräckt. Kvinnan fortsätter vara hysterisk hota detta paret hon viftar omkring sig och ska slå dom igen.

När jag ser att ingen gör nått så blir jag skitförbannad så jag går fram till hysteriska kvinnan bakifrån och lägger armen runt halsen som typ ett stryptag och trycker ner henne i bussgången medans jag gör detta har busschaffören lyckats stanna vid hållplatsen efter och kommer och slänger ut hysteriska kvinnan som jag håller fast. Gamla mannen och kvinnan är jättetacksamma att jag kom och hjälpte dom och busschaffören också men ska det verkligen vara såhär???

Ska jag som är en relativt liten tjej vara den enda som har stake nog att våga hjälpa när jag ser något hemskt hända? Det fanns kostymnissar och unga vältränade killar på bussen och inte en jävel gjorde någonting!!! Jag blir så förbannad på fegheten och avsaknaden av sollidaritet vi visar varandra. Jag tycker vi ska börja med att använda dårhusen igen där såna galningar som den här hysteriska kvinnan kan få sitta på så att dom inte vistas ute i samhället för när dom går loss finns det ingen där att hjälpa. På med tvågströjan på alla freak där ute och lås in dom!!!