Väldigt ofta är vi människor rädda för att bli sårade men jag har även märkt att många är precis lika rädda för ATT såra även om det inte är av elakhet vi sårar utan genom att vara ärliga. Vi är rädda att människor ska tycka illa om oss och därför undviker att säga som det är. Vi är rädda för att människor vi bryr oss om ska bli ledsna kanske börja gråta och på det sättet ge oss skuldkänslor för de handlingar vi utför. Man jag brukar alltid säga att "jag blir hellre sårad av sanningen än lycklig av lögnen"

Hur många av er har INTE träffat någon som ni klickat med och börjat tycka om för att en tid senare upptäcka att han/hon börjar dra sig undan, blir undvikande när ni pratar om att ses, det går längre och längre tid mellan smsen? Sen sitter ni där och undrar Vad är det som händer? Vad gjorde jag fel? Vet ni vad, ni gjorde inget fel! Personen i fråga har helt enkelt upptäckt att ni kanske inte vill åt samma håll med relationen och därför börjar dra sig undan istället för att vara ärlig och säga som det är.

Man undviker att ta tag i problemet för man vill inte ha en gråtande (oftast när det kommer till tjejer) och anklagande person som kastar i ansiktet -VARFÖR??? -Vad gjorde jag för fel? Varför lät du mig tro? osv... man vill inte stå till svars för att man inte känner detsamma som den andra personen i stället tar man den fega vägen ut och låter det rinna ut i sanden.

Sen finns det dom som ger falska förhoppningar och tror att på detta viset mildrar jag fallet och kanske slutar han/hon tycka om mig tillslut... Guess what? Det kommer inte hända. Som tjej tar man minsta lilla livstecken eller snällt ord som förhoppning till att det kan bli nått mer. Det enda som fungerar är att vara konsekvent i sina handlingar och ord, övervinn din egen rädsla och skuld genom att våga vara ärlig så kan man iaf gå därifrån med huvudet högt detta är något jag försöker leva efter hur jobbigt det än kan vara...