Vad är egentligen livet? Det vi lever här och nu tänker nog många. Jo men vad är det för liv vi lever nu? Som vi väljer att leva... Jag tittar mig omkring på mina vänner och ser vilka totalt olika liv vi lever, och jag lär mig någonting utav deras liv som spelas upp jämte med mitt. Vad lever jag för liv och vilket liv vill jag leva eller är jag nöjd med den väg jag går just nu? Jo jag är nöjd och lycklig nu, jag har ett jobb som jag tycker om och som ändå ger mig utmaningar, jag har underbara vänner som jag älskar och jag har kul och skrattar och jag gråter ibland, jag försöker leva mitt liv till fullo. Det är väll det viktigaste? Att våga leva, våga göra fel, resa sig upp igen och lära sig av allt man upplever?

Det fanns en tid i mitt liv då jag tappade bort mig själv, då jag fick höra att den jag var inte var "bra" jag försökte ändra mig och bli någon annan men man kan inte förtrycka sin personlighet, genom att försöka vara alla andra tillags slutar bara med att man själv blir olycklig. Jag valde att bryta mig loss från dom som inte tyckte att den jag var var tillräcklig och jag valde att gå min egen väg, välja själv och stå för mina åsikter och vara precis så som jag är -För om jag inte duger som jag är, så är det inte mig man vill vara med.

Det finns inget rätt eller fel. Vi är alla olika, vi tycker olika, tänker och känner olika och reagerar olika. Jag valde att omge mig med människor som accepterar mina små egenheter (för jag tänker inte kalla det fel, det finns inget fel eller rätt) dom vet att jag kan festa som en galning, gråta som ett litet barn, flippa totalt, säga och göra klumpiga och förhastade saker och bara vara knäpp ibland, men dom vet också att jag är ärlig, pålitlig, generös och allt annat underbart jag är och dom dömmer inte mig, dom tänker: -Det är bara så Sophia är, just that simple.

Jag tittar på mina vänners liv, singelprinsessorna, dom som har förhållanden (bra och dåliga) dom som har riktigt familjeliv med barn och jag lär mig genom deras liv vad jag kan tänkas vilja ha... jag brukade avsky barn och aldrig vilja ha egna tills jag var med om en väninnas graviditet och fick följa livets väg från scratch och jag har lärt mig se kärleken till ett barn... jag har sett mina vänner skaffa pojkvänner och förvandlas från roliga vänner till riktiga tråkmånsar där allt pratas i VI form, dom som inte kan röra sig en meter utan sin pojkvän, den som går ut men hela tiden messar och ringer till pojkvännen och jag tänkte: -fyyy fan sån vill jag inte bli.... så mina vänners liv lär mig vad jag vill ha och inte vill ha... Någongång i framtiden vill jag ha den där familjen som genomsyras av kärlek och passion och en gnutta galenskap men just nu...