Jag är förvirrad...
Denna världen är en konstig plats...
Människor beter sig så underligt...

När vi föds räcker det med att få omtanke och kärlek för att vi ska vara nöjda och acceptera vår tillvaro. Sen går det bara utför... vi kräver mer och mer både av oss själva och av andra. Varför? Vad är det som gör denna strävan? Är det den uppfostran vi får eller av den miljö vi lever i?

Vi dömer människor som inte är som vi vill men varför dömmer vi dom? För att dom vågar vara annorlunda? För att dom visar en styrka som vi själva inte har? Jag anser inte mig var en dömmande människa, jag älskar folk som inte är som alla andra för då finns så mycket man kan lära sig av dom. Men ibland gör jag det själv, rynkar på näsan åt sånt som inte "passar" mig men sen kommer jag på mig det är min rädsla för sånt som inte är mig bekant som får mig att göra så...

Jag kan inte förstå varför negativa känslor är så mycket lättare att odla än positiva?
Se bara på om man är ute, tjejer är sällan trevliga mot en när man är ute. Kan vi alla inte se varann som systrar i stället? Vänner har en tendes att få en personlighetsförändring när dom skaffar pojkvän och helt plötsligt är den underbara personen hon var någon som dömer dig för den du är för att hon förändrats. Människor på gatan som inte ber om ursäkt när dom knuffar till dig -är ursäkta så svårt att säga? Killar som ser en snygg brud och därför dömmer ut henne som korkad för att hennes utseende är det enda hon har.

Jag har på senaste tiden stött på delvis de exempel ovanför men även fler situationer där människor inte accepterar varandras olikheter och det gör mig förbannad att vi 2011 inte fattat att vi alla inte är stöpta i samma form (tack och lov för det) Kan inte 2011 bli det året då vi försöker tänka positiva saker om människor i stället för negativa?