Nyss hemkommen från Thailand. Vilken befrielse det var!
Jag kände mig fri... fanns inga men och måsten tog dagen som den kom, träffade nya och gamla vänner, pratade med horan i gathörnet likaväl som fiskgubben... Jag dansade barfota i sanden... och jag funderade.

Jag funderade på vad jag vill, vem vill jag vara när jag ÄR så många? Jag trivs lika bra med en hemmakväll i pyamas och ostbågar som med en fartfylld partynatt på stureplan, jag älskar på ett grabbigt sätt snabba bilar, motorcyklar och kampsporter men vill helst inte smutsa ner mina händer för att byta bildäcken, lika väl som jag vill hitta den rätta så vill jag inte förlora min frihet. Det enda jag vet med säkerhet är att jag mår som bäst när jag är utomlands och slipper den svenska mentaliteten där allt ska fungera och vara på ett visst sätt, när mitt eget kontrollbehov totalförstörs och jag blir tvungen acceptera att inget funkar som det ska. När jag kan få på ett bohemiskt vis strosa runt utan att känna en press på hur jag ska vara för att ingen ska bli besviken.

Enkelt kanske vissa tänker. Flytta! Men nej det är inte enkelt, mitt hjärta är fångat i Sverige, jag kan inte lämna dom jag älskar mest. Mina föräldrar, mina närmaste vänner som betyder mer än något annat, varav en av dom har två småttingar på ingång och jag vill absolut inte missa en sekund av deras liv!
What to do?