Känslor och minnen är konstiga saker.
Något som känns bra kan ge dåliga minnen och viseversa... det bästa som hänt kan ge panik för att det är så perfekt och känslan av att det kan försvinna kan göra en rädd.

Jag är rädd för perfektion, inget eller ingen är perfekt och om det ser så ut på ytan så ska man nog titta lite mer noggrant... Om man förlorar något som är perfekt då blir det ett väldigt hårt slag, men förlorar man något som är lite sisådär så har man lättare att berbeta det genom att minnas att allt inte var så bra... Om något dessutom är perfekt ställer det hårda krav på dig själv som människa att vara minst lika perfekt, jag orkar inte vara perfekt, jag kan bara vara jag med de brister jag har.

Förvirrande inlägg det här men det är också en förvirrad hjärna som just nu skriver...