Har funderat en del på vad som egentligen räknas här i världen. Kärlek? Vänskap? Ditt barn? Nej i slutändan så är det bara du själv som räknas -ingen annan. Man kan inte förlita sig på att det finns någon där som stöttar dig varje gång du faller. Du kanske har vänner som "alltid" finns där för dig, en man som du delar allt med, eller ett barn som du lever för MEN det är inget du kan ta förgivet.

Någon dag när du sitter där och verkligen behöver en axel att luta dig mot så finns den inte där. Då spelar det ingen roll hur snäll du varit mot den personen, hur mkt du ställt upp, hur många av dina planer du ändrat om för att det ska passa den andra, hur många nätter du pratat med personen när han/hon varit ledsen, hur många fester du lämnat för att åka till din vän för att han/hon är ensam just den kvällen, i slutändan är vi alla egoister mer eller mindre.

Det är samma sak med dom här småsakerna som kan bli till stora saker om det händer om o om igen, att avboka i sista sekunden, att bestämma att ses och inte dyka upp, att säga "jag ringer tillbaka" och inte gör det, alla har varit med om det, alla har säkert gjort det nångång och händer det nån enstaka gång ja då är det ingen fara men händer det flera gånger då är det brist på respekt eller så har man fått en dålig uppfostran.

Man är alltid sig själv närmast finns det ett ordspråk som lyder och det stämmer bra. Du måste kunna stå ensam när det stormar och har du tur så finns det någon där som räcker ut en hand men om inte? Då får du klara dig själv...