Nu är  jag så jävla arg... Vaknade i morse av att en vän ringde och berättade att en annan "vän" hade ljugit för mig om en sak. Vad saken handlar om behöver vi inte gå in på men när jag ringde upp henne och konfronterade henne varför hon ljugit så sa hon att hon ljugit för hon trodde att jag skulle bli ledsen utav sanningen!

SEN NÄR I HELVETET BLIR MAN LEDSEN AV SANNINGEN???

Jag är väll hellre sårad av sanningen i en kvart eller så än lever lyckligt ovetande med lögnen en lång tid så det sen blir dubbelt så ledsamt när lögnen avslöjas. För avslöjas det gör dom alltid, förr eller senare. Men då kommer den vän jag trodde brydde sig om mig dels ha gått bakom ryggen och dels inte haft stake nog att säga som det är.

Jag är ingen jävla porslinsdocka, jag har varit till helvetet och tillbaka och som man säger "What does not kill me makes me stronger " så varför tro att jag inte skulle klara av att höra en sån sak? Jag struntar fullkomligt i det som har varit, jag har börjat om på noll och försöker att inte påverkas av det förflutna. Jag har lärt mig mycket positivt, att bara kunna acceptera saker för vad dom är, att kunna släppa taget om känslor som påverkar mig negativt osv... Så varför tror alla att jag är så ömtålig och måste skyddas jämt? Blir jävligt trött på det!!!