Varför räcker det inte bara med att tycka om någon och sen flyter saker på av sig själv? Måste man ställa krav och villkor på någon? Det blir ju bara helt fel??? Eller är det så att om man ger med sig för krav så är det att mötas på halva vägen? Även om det bara är den ena som ställer krav?

Om man tycker om någon vill man då inte bara vara med den personen?  eller kan man tycka om någon men ändå hålla andra dörrar öppna? Om man måste tala om för någon att:
-Jag vill inte att du träffar den och den, slutar då den berörda personen träffa dom andra av hänsyn till dig? eller för att han inte bryr sig om dom? Det är en stor skillnad.

Jag gillar inte att ställa krav på människor för jag vill se vad JAG betyder genom deras handlingar, väljer dom att träffa/dejta fler tjejer än mig samtidigt....tja... då är jag kanske inte så speciell för den personen, men om dom säger till mig:
 -Jag vill att du är bara med mig, ingen annan då vet jag att jag kanske inte bara är en leksak för dom att dom kanske tänker ta det vi har ett steg längre. Jag vet ju bara hur jag funkar, jag skulle aldrig involvera mig i flera personer samtidigt... men alla kan inte vara som mig.

Om en person får dig att känna dig speciell genom gulliga ord och söta meddelanden men sen får du veta att du inte är den enda som fått höra eller läsa sådana fina ord, tja då sänks din självkänsla ganska ordentligt, du var kanske inte så speciell trots allt...

Jag vill inte vara någon man träffar för det är "bekvämt" eller för att man vill "mysa" nångång då och då och att alla fina ord egentligen är tomma ord och sagda bara för att man kanske "ska" säga såna saker när man träffar nån...snacka kan vem som helst göra... men säga saker från sitt hjärta och med handling visa styrkan i de ord man säger det är en annan sak...  och om du inte är rädd för att bli sårad, betyder det då att du faktiskt inte bryr dig om du förlorar personen?