Läste igår ut denna boken:

När Ethel föds vägrar hennes mor att kännas vid henne. Alice, som lider av nervösa besvär och missbrukar alkohol och tabletter, kommer aldrig att kunna ta sin dotter till sig. Hån, kränkningar och fysisk misshandel blir flickans vardag under hela uppväxten. Ibland slängs hon ut i ett förråd och får sova på en trasmatta. Ibland får hon så mycket stryk att hon tvingas stanna hemma från skolan. Hon gör dock allt för att dölja vad som pågår i det lilla arbetarhemmet i byn i Ångermanland. När hon är tretton år gammal orkar hon emellertid inte längre utan försöker ta sitt liv. Det här är berättelsen om Ethels första tretton år i livet. En berättelse om utsatthet och våld men också om kärlek och tilltro till livet mitt i all bedrövelse.