Den dåliga tryggheten.

Pratade med en vän härom dagen om varför vissa människor söker sig till det som är "dåligt" om och om igen?
Jag tror att om man varit med om något som är dåligt under en längre tid eller om man hela tiden fastnar i samma spår så blir det dåliga en trygghet. Man vet vad som väntar och vad man får... Om du upprepade gånger blir psykiskt eller fysisk misshandlad så känner du tillslut inte till något annat och allt det negativa du upplever blir en sorts falsk trygghet. Det farliga är när man inte vågar chansa på att det okända kan vara bra för dig, när man inte kan ta sig ur den onda cirkel man hamnat i.

Jag vet av egen erfarenhet att min syn på trygghet är förstörd, i mitt huvud vet jag vad trygghet ska innebära, men känslomässigt är det en annan sak och det går inte riktigt att sammankoppla dessa två komponenter vilket gör att jag ofta vill "kasta in handuken" och ge upp när saker skrämmer mig... saker som kanske skulle vara bra, men som jag är ovan... bara för att jag är rädd att bli sårad...igen... 

Jag vet att människan är kapabel till att göra vad som helst, nu kanske jag låter negativ men det är sant! Det handlar bara om rätt tidpunkt och rätt plats, eller ska man säga fel tidpunkt och fel plats beroende på vems synvinkel man kollar från... Vad en människa säger spelar inte så stor roll, det handlar om människans handlingar. Jag har flera exempel som bevisar detta:

En vän till mig träffar en kille som inte med en tillstymmelse av ord säger vad han känner för henne, men hans handlingar talar klarspråk, han träffar henne varje dag, kommer med blommor, lagar mat, masserar henne, tittar på henne och pussar på henne när hon sover (tror han) osv...

Däremot en annan vän/bekant till mig som är gift och som alltid berättar hur hennes man säger att han älskar henne, och hur vacker hon är och hur lycklig han är för han har "världens underbaraste fru" den mannen drar hem det ena efter andra tjejen så fort han får chansen, och är frun hemma funkar det lika bra med toaletten på krogen... fast egentligen "jobbar han övertid"...

Det finns två dikter som jag tycker beskriver detta fenomen om man nu ska kalla det så på ett bra sätt, kloka ord i ren poesi...



 ETT BARN.

Ett barn som kritiseras
lär sig att fördöma.

Ett barn som får stryk
lär sig att slåss.

Ett barn som hånas
lär sig blyghet.

Ett barn som utsätts för ironi
får dåligt samvete.

Men ett barn som får uppmuntran
lär sig förtroende.

Ett barn som lär sig tolerans
lär sig tålamod.

Ett barn som får beröm
lär sig att uppskatta.

Ett barn som får uppleva rent spel
lär sig rättvisa.

Ett barn som får känna vänskap
lär sig vänlighet.

Ett barn som får uppleva trygghet
lär sig tilltro.

Ett barn som blir omtyckt och kramat
lär sig känna kärlek i världen.


Du säger.

Du säger att du älskar blommor,
men ändå så plockar du dom!

Du säger att du älskar fåglar,
men ändå sätter du dom i bur!

Du säger att du älskar vinden,
men ändå stänger du fönstret!

Förstår du inte att jag blir rädd,
när du säger att du älskar mig?



Kommentarer
Postat av: papi

Kärlek är en resa utan kompass, i väglöst land. Ett äventyr. Man vet kanske inte vart man ska om det inte finns kartor, och ibland letar man men hittar inga. Inte för ens någon öppnar ens ögon och visar dom..

2009-04-12 @ 15:32:47
Postat av: A-C

mycket bra den sista dikten..eller ja den första oxå :)

2009-04-12 @ 22:28:57

Din Åsikt:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback